21 februari 2020

LEVA

Vad innebär det egentligen att leva? Ibland när jag känner efter så känns det inte som att jag har levt, men när jag tittar tillbaka på mitt liv kan jag bli helt överrumplad av hur mycket jag har gjort och upplevt. Känslan av att jag haft många liv infinner sig ofta hos mig, som att det var en annan person som bodde i Trondheim för 20 år sen, som att det inte var jag.

Jag tänker mycket på hur jag vill leva. Att arbeta med normförändring kan vara fruktansvärt jobbigt, jag synar mig själv i sömmarna och undrar om det verkligen är jag själv som har bestämt att det ska vara såhär? Vill jag att det ska vara såhär? Jag tar ett kliv i en annan riktning och känner efter om det känns bättre där, men känslan är kvar. Var det jag som bestämde att jag skulle gå åt det hållet?

I våras tog jag ett stort beslut, för det är väl egentligen det livet handlar om, att vi har en väldig massa valmöjligheter som vi hela tiden måste förhålla oss till. Då kan det vara skönt att bara följa strömmen, följa normen om så är möjligt, för att slippa tänka på de beslut och val som ligger framför en.

Beslutet jag tog var att flytta, sälja mitt hus och flytta till lägenhet i stan. Jag ville inte längre bo i hus. Ville jag någonsin bo i hus? I min uppväxt, från tre års ålder, har min familj bott i hus och därför har hus länge varit mitt självklara val. Men, detta är också ett val för en som är priviligierad…

Det är ett privilegium att ha valmöjligheter, något som kanske många aldrig får möjlighet till, att det bara finns en väg för dem att gå. När valmöjligheten finns, har vi inte då en skyldighet att göra det bästa av det?

På vilket vis är det då ett privilegium? Jo, jag har till exempel haft föräldrar som haft den ekonomiska möjligheten att bo i hus, jag har alltid haft mat på bordet och aldrig behövt oroa mig för mina grundläggande behov. Jag har varit trygg, även trygghet är ett privilegium. Jag har haft föräldrar som har trott på mig, som har peppat mig till att bli vad jag än känner att jag vill bli, som har peppat mig till högre utbildning och jag har en vetskap om att de alltid är en trygg hamn som jag kan återkomma till.

När en känner den tryggheten, att aldrig behöva oroa sig för mat på bordet eller tak över huvudet, har ett nätverk som stöttar en, då öppnas möjligheterna till att fundera på andra val i livet. Något som inte alla har. I mitt arbete som socionom har jag mött många föräldrar och barn där frågeställningarna är helt andra. Hur ska vi överleva dagen? Är min förälder full när jag kommer hem från skolan idag? Kan jag gå till skolan idag? Kan jag lämna min förälder hemma själv? Har mitt barn någon framtid?

När frågeställningarna i livet är så pass akuta att det handlar om ren och skär överlevnad, då finns inte mycket utrymme till att drömma eller ens tänka att livet skulle kunna vara annorlunda. Eller så är det något för andra, men inte för mig, för min situation kommer alltid att se ut precis så som den gör idag.

Under några år arbetade jag med unga vuxna som hamnat mellan stolarna hos Arbetsförmedlingen, Arbetslivsenheten och Socialtjänsten. Många av de människor jag då mötte hade väldigt svårt att se hur de skulle kunna leva någon annan typ av liv än det som de levde just där och då. Deras framtid var redan utstakad. Ekonomiskt bistånd var en självklarhet, för det hade även deras föräldrar. Tanken på ett jobb var långt bort, då de hade svårt för att se sitt eget värde på arbetsmarknaden.

Ibland är det möjligt att skriva om sitt liv, göra annorlunda med det som en har, även om starten har varit tuff. Men för personer som inte har samma bakgrund, är det troligtvis något som ses som självklart, att jag kan bli vad jag vill och göra vad jag vill med mitt liv.

Så, att leva, för min del handlar det om att göra det bästa av det som vi fått. Vi föds inte lika, världen är inte jämlik på det viset. Tyvärr har vi ett bagage med oss redan när vi ser våra första ljusstrålar och det bagaget är det svårt att göra något med. För vissa är det betydligt svårare än för andra. En del har ett bagage med stabilitet och trygghet, så som jag, men gemensamt för oss alla är att vi många gånger kan känna oss begränsade av vår familjs historia och dessa begränsningar behöver vi få syn på för att kunna luckra upp och förändra. Vända begränsningarna till möjligheter.

Jag tror jag har börjat, börjat hitta min väg här i livet, börjat leva livet så som jag själv vill leva och synat de begränsningar som finns runt mig. Även börjat se mitt eget ansvar, mitt ansvar för att göra den här världen lite bättre, för ja, jag har möjlighet. Jag kan sopsortera, ni skulle se mitt fantastiska soprum!! Jag kan betala skatt. Jag kan fundera över hur mycket bil jag egentligen behöver köra. Jag kan tänka över vad jag använder för språk så jag inkluderar fler i mitt tal. Jag kan bidra med ett leende till den jag möter. Jag kan driva mitt företag i en riktning som gör att jag kanske gör en liten skillnad hos någon på en plats i denna värld.

Idag är det fredag, jag får hem mitt barn igen och jag vet att vi kommer få en underbart mysig kväll tillsammans. Att leva är också att ta vara på vardagen, stunderna i nuet, och känna lycka!

 

 

 

Kategorier: