14 februari 2020

KÄRLEK

Jag kan ju ändå inte låta bli att skriva lite om kärlek idag som det är alla hjärtans dag, en dag som jag känner stark ambivalens inför, detta hyllande av tvåsamhetsnormen, heteronormen och relationsnormen. Dagen som känns som ett enda stort kommersiellt jippo. Men, det behöver kanske inte vara så illa.

Kan det vara bra att ha en dag då vi lite extra tänker på varandra? Det behöver ju faktiskt inte vara en partner, vi kanske bara sprider lite extra kärlek, glädje, omtanke och vänlighet. Mitt barn och jag pratade om kärlek innan förskolan, jag sa att jag ville ge honom extra kärlek, mysa extra mycket, idag som det är alla hjärtans dag. Hans kloka svar på det: ”Men mamma hur kan du göra det? Du älskar ju mig lika mycket hela tiden, alla dagar!” Så sant, så väldigt sant. Sen pratade vi vidare om hur mycket han längtade till kvällen då han ska få äta chokladhjärtan med sin far, det var det allra bästa med denna dag i hans ögon.

Ge extra mycket kärlek och äta chokladhjärtan, det är ju egentligen inget fel med. Men måste det vara ett sånt stort fokus på att köpa saker till varandra, då främst till en partner? Är det kärlek? För jag antar att det som skaver mest hos mig är själva begreppet kärlek och att vi inte pratar om dess innebörd, vad är det idag?

Liv Strömqvist skriver i sin senaste bok, Den rödaste rosen slår ut, om precis detta tema. På ett briljant sätt, som alltid, tar hon läsaren genom kärlekens historia med hjälp av allt från Platon, till Leonardo DiCaprio och poeten HD. Kärlek, vad är det egentligen idag och hur förhåller vi oss till det? Boken fick mig att börja grubbla, på riktigt börja grubbla, och inse att jag nog behöver en paus för att på riktigt kunna känna för någon igen.

Jag har, precis som jag tror många andra har, levt utifrån normer som skapats genom hur vi idag förhåller oss till relationer och hur vi tänker att kärleksrelationer uppstår. Jag har gått vilse i tinderdjungeln, jag har törstat efter kärlek hos personer som uppenbarligen inte velat ge mig det tillbaka, jag har flytt när någon kommit för nära. Men innerst inne så längtar jag efter en nära relation. En relation där jag får vara någons primära person, någon som utmanar mig och stöttar mig, någon att bara helt hejdlöst falla för. Det är kärlek för mig, i en relation.

Kärlek och närhet är ett av våra mest grundläggande behov. Vi behöver bli sedda genom en annan persons ögon, bli speglade, för att på riktigt få syn på oss själva. Vi behöver den mänskliga närheten, beröringen, huden, värmen. Vi är inte skapta för att vara ensamma. Vi behöver känslan av sammanhang.

Kan kärlek från från vänner, familj och kollegor vara tillräckligt? Vad gör egentligen ett varmt leende från en okänd människa? Massor skulle jag vilja säga! Min höst har varit ensam på många vis, ensam hemma varannan vecka och ensam på jobbet, men nu har jag hittat ett sammanhang. Att jag nu har en arbetsplats att åka till, människor som möter mig och frågar hur jag mår, har gjort underverk för mitt mående. Jag är inte gjort för att sitta ensam på min kammare. Det är också kärlek, att någon frågar mig om hur jag mår.

Medmänsklighet och kärlek, att se människorna omkring dig och verkligen visa att du gör det. Det är kärlek vi alla behöver precis varje dag, omtanke i både ord och handlingar.

Nu ska jag ta helg, hem och spendera kvällen med en nära vän. En annan typ av kärlek och ett enormt privilegium som också behöver lite extra tankning vissa dagar. Så, även om jag inte lever i en relation just nu, har jag har massor av kärlek att ge, både till mitt barn, vänner, familj och medmänniskor. Men, för min del handlar kärlek om samtal och närhet, inte att köpa häftigaste presenten. Så, ut och tanka varandra med kärlek nu!

Kategorier: